B-uppsatsen avklarad...

Hej allihopa...
Tidigare idag fick jag mitt resultat på B-uppsatsen jag gjorde strax innan Jul. Jag lade ned mycket jobb på den rackarn, och fick betyget Godkänt. En lättnadens suck drogs från min sida. Fast egentligen var jag inte så jättenervös över resultatet, då det gick förvånansvärt bra på opponeringen.

Har dessutom fått veta att jag kan ta ut min kandidatexamen redan till Jul om jag vill, eftersom jag har en massa HP sedan tidigare. Vilket betyder att jag kan bli klar en termin tidgare. Kanske har jag nämnt detta tidigare, men det tåls att upprepas eftersom jag är stolt över det faktum att jag har en del extrapoäng i bakfickan.

Planen är att jag ska plugga distanskurser i sommar (om orken finnes), så kan jag blir klar fort och ändå känna att jag har tillräckligt med kött på benen och tillräckligt med kunskap för att slänga mig ut på arbetsmarknaden.
Är så skoltrött nu... Det där kommer och går i perioder. Kanske känns det mest så nu på grund av årstiden också. Mörkt, blaskigt och slaskigt.

Fast drömmen är ju en Magisterexamen, men just nu ser den drömmen ut att vara väääldigt långt borta. Det kanske känns bättre om man får jobba lite emellan, få ett break från allt pluggande.

Men nog är jag stolt över mina prestationer så här långt. Jag vet att många studenter liksom jag själv tenderar att glömma bort att se sina prestationer, ge sig själv en klapp på axeln och vara stolt över sig själv. Man måste ibland stanna upp, blicka tillbaka, om än så bara för ett halvår tillbaka, och se det man åstadkommit. Gör man inte det tappar man nog glädjen med att lära in nya saker. Det blir bara ett jobbigt måste.

Min inställning till att plugga vidare var lika med noll och tvärstop för ca 4 år sedan. Jag hade en tanke om att jag skulle jobba mig upp, en klättrare.
Anledningen till att jag alltid var antiskolan, var för att jag från dag Ett i första klass till och med Examensdagen från gymnasiet blev mobbad. Under hela min skolgång har jag fått glåpord, elakheter och annat kastat efter mig. Så kanske inte undra på att min inställning varit negativ.

När jag insåg att jag inte kunde "klättra" mig upp i karriären, eftersom jag alltid arbetat inom Handels vilket innebär att du bara kan komma vidare till en viss nivå, sedan är det stop, så insåg jag snabbt att jag var tvungen att gå vidare.
Inom två år hade jag befodrats till ansvarig för avdelningen, och där var det stop. Fanns inga vidaremöjligheter. Mina val av jobb var visserligen begränsade (av mig själv), men det beror på intresse och att jag visste vad jag INTE ville jobba med.

Så...Det var bara att sätta sig i skolbänken. Med urusla betyg, nipprig personlighet, nervös, osäker, världens sämsta självbild och ett ego som hånade och hatade mig varje dag.
Jag kommer ihåg att jag satt och grät på ett Företagsekonomi-prov en gång. Hade sådan prestationsångest...Fattade inget av provet och ville ge upp allt.
Det var första gången jag ville ge upp...Sedan hände det typ tremiljonerförtioåtta gånger till...

Men något har naglat fast i mig.. Om det är den där trasiga människan (egot) inom mig som gång på gång slitit och dragit i mig, fått mig att fortsätta och gå vidare.
För nog händer det saker inom en när man får möjligheten att vidareutveckla sig, oavsett på vilket plan. Skolan blir min revansch i livet, och det som utvecklar mig som människa. Och oj oj oj att det har hänt grejjer. Självkänslan är bättre och jag gillar mig själv mer. Jag värderar mig själv högre än vad jag någonsin gjort...

Så det jag vill säga är: Sluta aldrig att utvecklas, oavsett om det gäller att ta en Juridikexamen, lära sig dreja i keramik eller hitta orken att gå upp nästa dag...
För alla dina små och stora åstadkommanden spelar roll. Ingen kan värdera dem bättre än du själv, så varför inte se till att värdera dem högt och fint?

Ja nu sitter jag här framför datorn, återigen...Alla dessa bloggprojekt jag lagt ned, för att jag med mina negativa tankar tänkt: "Det är väl ingen som bryr sig om mina ord och tankar, varför skulle de vara intressanta? Mitt liv är inte glamoröst nog för att intressera någon?!".

Återigen, en ny blogg, och denna gång skriver jag inte för att locka en massa läsare, denna gång skriver jag för min egen skull. För jag har saknat skrivandet enormt mycket sedan jag lade ned min senaste blogg.

Jag har först nu insett (efter 25 år) att det är jag själv som skapar mitt eget elände, mina egna misslyckanden osv. Det kan vara handlingar man gör, för att på något omedvetet sätt stoppa käppar i hjulen för min egen framgång. Men egentligen handlar det inte så mycket om vad man gör, utan vad man tänker...Om sig själv och om andra.
Jag har i hela mitt liv tänkt negativa tankar om mig själv, varit så elak och odräglig som man kan vara.
Om jag skulle behandla någon annan så som jag behandlar mig själv, skulle det klassas som misshandel (psykisk och fysisk) eller som mobbning.
Det är slut med det nu. Jag ska bli kompis med mig själv, tycka om mig själv, lära mig att lita på mig själv och mina föraningar, och om jag lyckas med det kanske jag kan bli en bättre människa som vågar leva fullt ut, lita på andra och älska dem så som de älskar mig.