Hetsiga diskussioner...

Igår kväll var jag iväg på en liten fest. Kul att komma iväg, speciellt då sambon jobbar natt och jag i vanliga fall sitter hemma och ugglar. Trevligt folk och allt det där. Men så uppstod en diskussion kring alkholism. Jag och två tjejjer till börjar diskutera detta ämne livligt. Min far har varit alkholist en gång i tiden och det var inte så kul alla gånger. Så jag kan ju erkänna att jag idag och kanske för alltid kommer att vara besviken på honom över den biten.

Jag nämnde i diskussionen att min far då gjorde ett val...Han valde alkoholen före mig, sina andra barn, före sina barns mor, före jobb....före Allt!
I fallet med min far anser jag att han gjorde ett val. Ett val som visserligen blev lättare att ta på grund av att han gått igenom saker i sitt liv som vi alla egentligen borde vara befriade ifrån så gott det går. Hans svårigheter har resulterat i att han mår och har mått väldigt dåligt. Istället för att söka hjälp, eller prata med någon så självmedicinerade han med alkohol.

Nu till själva diskussionen på festen. Dessa två kvinnor som sitter framför mig menar på att alkholism är en sjukdom, och något som man inte rår över.
Visst kan jag tänka mig att det är så, men han gör ändå ett aktivt val, där han kunde välja andra saker före alkoholen, men inte gjorde det. Så jag anser att själva inkörsporten är ett aktivt val man gör, medan beroendet som följer skulle kunna kallas sjukdom eftersom kroppen fysiskt mår dåligt när den inte får alkholen som den är van vid.

Men dem jag diskuterade detta med, menar att det inte är ett val man gör. Det är en sjukdom som kan drabba en när som helst, var som helt och hursomhelst. Pang bom - Nu är du alkholist!

Det blev en ganska hetsig diskussion, där jag blev överröstad, och fick egentligen inte säga min mening. Det blev en attack helt enkelt från deras sida, och eftersom de var två, så "vann" de diskussionen. För mig handlar det inte om att "vinna" en diskussion, jag vill bara att om man ska diskutera något så bör man låta alla komma till tals och att min åsikt också är värd något.

Min erfarenhet av denna problematik med alkohol, har givit mig en bild av hur det var för MIN pappa och HANS problem. Jag uttalar mig inte om nån sorts allmängiltig bild av hur en alkholist resonerar och är.

Det gick inte att få fram något vettigt, så det slutade typ med Tack för er åsikt, kul att få se det ur ett annat perspektiv. Alltid bra med nya infallsvinklar...!

Sen gick jag ut på balkongen en sväng...

Pessimistens små bibelfraser...

Dessa små sammanställningar är väl ändå pessimistens lilla bibelfraser...
Nej jag är inte så pass, men jag tycker de är så roliga!

• Det är ALDRIG försent att ge upp...
• En klapp på axeln är bara en HALVMETER från en spark i arslet....
• Den som inte kan vara ett gott föredöme, kan ju alltid bli ett VARNANDE exempel...
• Bandy på tv är som balett på RADIO...
• Var PESSIMIST så slipper du bli besviken...
• Om något inte funkar, försök med våld. Funkar inte det ändå, läs MANUALEN...
• Det ska göra ONT att ha fel...
• Kan du inte besegra det, SMYG tyst förbi det...
• Smärta är bara FEGHET som lämnar kroppen...
• Hela mitt liv har varit en uppförsbacke, men nu börjar det äntligen gå UTFÖR...
• SAMVETET är bara rädslan att åka fast...
• KÄRLEK är när två personer har trångt i en fyrapersoners soffa... ♥

Liars, cheaters and fool´s

Den senaste tiden drömmer jag mycket mardrömmar om nätterna. Nästan varje natt... Tröttsamt, eftersom jag (oftast) kommer ihåg alla drömmar i detalj, och de skrämmer ofta skiten ur mig vilket kan förstöra en hel dag om det vill sig illa.
I natt blev jag jagad, hotad och slagen av ett gäng människor, som återkommande skrek åt mig: "Du ska dö!".
Jag blir ofta jagad, eller att mina nära och kära går bort, eller bara försvinner ifrån mig. Döden är ofta, om inte alltid närvarande...
Det värsta är att jag alltid tycks "förtjäna" det som sker i drömmarna, som om jag innan det hemska sker i drömmen, gjort något riktigt illa eller hemskt mot något eller någon. Men den delen får jag aldrig "se"... Men allt är mitt fel...!
Ofta vaknar jag mitt i en dröm, vilket kan vara skönt om det är en jobbig dröm, för då kan den avslutas. Men icke då! Den senaste tiden tar drömmen vid igen så fort jag somnat om... Och det trots att jag försöker att tänka på annat för att distrahera drömmarna.
Man kan tolka, vrida och vända på dessa drömmar, fast jag blir inget klokare. Kanske är det bara hokuspokus, hjärnan samlar dagens alla intryck, blandar gammalt med nytt och alla rädslor man har och resultatet blir alla våra drömmar?

Detta med döden har den senaste tiden funnits med i mitt huvud ganska ofta. Dock inte på nåt sätt att jag själv vill dö eller sådana saker. Mer vad som sker efter detta.
Man tycker ju att sådana existensiella frågor borde vara avklarade, det är väl sådant som tillhör fasen runt 11-årsålder?
Kanske genomgår jag nån sorts regression? *haha*...

Oavsett hur det är med det, det enda jag tycks komma fram till är att jag VÄGRAR inse att detta livet är det enda vi har, att när vi dör så: *poff* borta, finito...inget mer!
Nej nej nej...
Jag tror att våra själar är en form av energi, som finns inom oss.
Om vi ska bli lite vetenskapliga för att försöka sätta en mer saklig prägel på det hela så har vi energiprincipen: Den totala energin i ett slutet system bevaras alltid och kan bara överföras från en energiform till en annan och aldrig skapas eller förintas. Detta faktum - "energins oförstörbarhet" - kallas energiprincipen.
Så, det tänker jag använda som en liten tröst. Min snuttefilt får bli fysikens lagar.

Men om det nu är så att när vi dör, så är det inget mer. Ingenting alls överhuvudtaget!? Vad gör jag då här? Borde vi då inte uträtta stordåd och underverk, med den lilla tid vi har?