I see you....

Vad hände?

Dozer 2009/11/13

Det var en grym kväll. Dozer var duktiga live! (Ljudkvaliteén är inte den bästa, men man kan inte begära så mycket av en mobilkamera)

Dozer på fredag...

På fredag ska vi se Dozer live i Borlänge.... Härligt!! De är så bra...!!

Mina favoritbloggar...

För er (som liksom jag) har tröttnat på alla blondin-fjortis-bloggar, vill jag tipsa om tre favortibloggar som alltid kan få ett gott skratt från, ibland tillochmed bli lite provocerad... Sånt är kul!

• Vesslans Farligaste
• Tjuvtittat.se
• Stureplans Vackraste

Monday Morning

Idag påbörjar jag en "ny fas", d v s en hälsosammare livsstil...
Fy fan vad klyschigt!! Man ska ju inte säga/göra så, då blir det lätt att man ger upp. Men denna gång har jag två träningsfreak att rådfråga och som faktiskt peppat mig till detta nya...
Jag har fått i uppgift att föra matdagbok, att skriva ned allt jag äter under en veckas tid. Bara det faktum att man antecknar det som man äter, gör ju att man bli medveten på ett helt annat sätt. Man kanske passar sig lite för vad man stoppar i sig. För man vill ju inte lämna in ett matschema som är fullproppat med onyttigheter, då får man ju skämmas. Kanske det som delvis är tanken också? Psykologi kanske man kan kalla det?
Idag var jag duktig iallafall... Tog en 50-minuters rask räserpromenad nu på morgonen och åt en nyttig frulle när jag kom hem. Dock mår jag lite illa, eftersom jag såklart var sjujäkla vrålhungrig när jag kom hem innanför dörren...
Man ska alltså träna innan frukost (enligt instruktioner)... Jag, frukostmonstret numero 1... Jag kommer kanske dö på kuppen!? Men det känns ändå bra...
Hoppas (eller snarare se till) att motivationen hålls igång nu.

Vidriga nätter...

Mmm... Inatt... vilken mardröm!
Vaknar alldeles svettig och livrädd för den man som sover i min säng...

Jag drömde att min sambo var ursinnig. Han skulle döda mig. Och nånstans i eländet så accepterade jag detta. Han hade kört en spik med hjälp av en spikpistol i min fot... Igenom en lång metallplatta som min fot var placerad på. Tanken var sedan att jag skulle böja mig framåt och han skulle fästa mitt huvud i framdelen av metallplattan... Återigen med hjälp av spikpistolen...genom mitt huvud.
Sedan skulle jag sänkas i havet/sjön/ån eller vad det nu var...
Visst, jag var ledsen, men bad ödmjukast om att få dö på ett annat sätt... Jag frågade om jag kunde få ta en överdos först, så jag tuppade av, så kunde han sedan skjuta med spikpistolen mot mitt huvud...
Barmhärtig som han var, fick jag överdosera...

*sick*

Broder...?

Jag har idag skrivit brev till mina två bröder (se inlägget nedan)...
Mina förhoppingar är stora, men jag kan inte förvänta mig något... Jag kan inte kräva att de vill ha kontakt igen...
Men jag vill inget hellre...
Om jag får kontakt igen, så är det en pusselbit på vägen mot en hel, vacker tavla...

Det känns konstigt att säga att jag har två bröder. Rent relationsmässigt har jag det inte, men biologiskt.. Det räcker det också...
Jag minns att min högsta önskan som liten parvel var att ha en storebrorsa... En stor och stark bror som kunde skydda mig...
Jag har alltså två, men ändå inte... Vi har inte fått den chansen.

Hur kan man sakna det man aldrig haft? Är det självbevarelsedriften? För någonstans har jag ju vetat att de finns, men aldrig fått möjligheten att lära känna dem... Så jo, jag får visst kunna sakna dem... Åtminstonde känslan av att ha blodsband som binder oss samman...

I mitt hjärta är de mina bröder... På pappret är de mina bröder...
Relationsmässigt - kan vi starta en idag, här och nu?

Jag vill kunna kalla mig Er syster...

Syster och Bror?

♥ ♥ ♥

Loose ends...

Satt nu och tittade på Dr. Phil (favvorprogram) , handlade om syskon som återförenats med hjälp av ett amerikanskt tv-program, liknar lite det där spårlöst försvunnen som gick ett tag.
Detta fick mig omedelbart att tänka och minnas det som hänt mig själv, och mitt sökande efter mina rötter...

Det är med vemod och sorg jag skriver detta, då jag aldrig kunnat tro att det skulle bli som det blev. Jag växte upp med min mor till största delen, på skolloven och jularna åkte jag ibland till min far. Han fanns där, men inte så mycket som man kanske kunnat önska. Men gjort är gjort, jag klandrar ingen av mina föräldrar för det. Såhär i efterhand kan jag nog tycka att det var det bästa att de inte var tillsammans trots allt. Jag har inga syskon och växte upp som ett typiskt ensambarn - bortskämd med både kärlek och prylar. Dock har jag alltid känt att det är något som saknas...

Ända sedan jag var liten har jag någonstans i bakgrunden fått veta att jag har två bröder. Jag minns inte hur jag fått veta det eller i vilket sammanhang. Det har bara hängt med som ett mycket vagt minne. När jag så flyttade hemifrån vid 18 års ålder till Göteborg så gjorde jag det jag aldrig trodde att jag skulle våga göra. Jag hade funderat på detta sedan säkert 15 års ålder (minns inte exakt), jag försökte finna mina två bröder.
Det är min fars två söner... Det skiljer över 11 år mellan mig och dem...
Pappa har aldrig nämnt dem. Men jag lyckades via folkbokföring och Skatteverket få reda på dem. Via min fars födelsenummer fick jag fram information om mina bröder. Det visade sig att de är födda samma år, och min första tanke var att de är tvillingar. Icke! De är födda samma år, dock med två olika mödrar.
Så... jag sitter med all information framför mig, och har väl aldrig känt mig så lycklig. Är det något jag önskat mig, men som jag aldrig fick trots tjat så var det en bror. En storebror kändes tryggt. Jag hade nu fått två!
Den lyckan är obeskrivbar och jag sitter även nu med tårar...
Jag skickade ett handskrivet brev till vardera bror (som befann sig i toppen av vårt avlånga land och den andra längst ned)...
Jag byggde aldrig upp några förhoppningar. För kanske var jag fel ute? Kanske var det fel personer? Ville inte hoppas (fast i all hemlighet gjorde man nog det)...

Jag fick brev tillbaka... Innan jag fattade vad det var, mitt hjärta bultade och jag har aldrig varit så lycklig! Låt oss kalla den ena brodern för P. Han var så lycklig och glad över att jag hört av mig... Han var lika glad som jag...
Han skrev "och jag som alltid önskat mig en lillasyster..." (han kände inte till att jag existerade innan dess)... Den lyckan är så total och omfattande... det går inte att beskriva.

Den andre brodern (F), var mer försiktig och var inte riktigt på det säkra på om han ville ha kontakt, då han aldrig haft kontakt med vår gemensamma far. Tyvärr har den kontakten runnit ut i sanden, efter att mina upprepade försök till en djupare kontakt avvisats. Jag får acceptera det... Jag kan inte tvinga någon... Jag förstår hans sida av det hela.

Så en dag, faktiskt på min 20-årsdag ringer min mobiltelefon... Jag svarar och en mansröst säger "Grattis på födelsedagen..." och brister sedan ut i gråt. Jag gråter också, för det är första gången jag får höra min bror P´s röst...
Vi pratade, skrattade, grät... Jag var lycklig... Så lycklig. Jag kände mig trygg... Och på nåt vis hel. Vi ringde varandra nån gång till efter det... Han skickade en present, en mobiltelefon...
Vi skrev en tid...

Helt plötsligt svarar han inte. Inte på telefon, inte på mail, inte via brev... Ingenting.
Jag blev hysterisk och letade som en tok. Ringde hans granne, kommunens lokala polis, sjukhus... hem... till hans båda mobiltelefoner...
Inget...
Det var över...
Jag väntade och väntade, sökte honom...
Nu har det gått över fyra år... Och jag har fortfarande inte fått tag i honom... Det är bland mitt livs största sorg. Utan att överdriva. Jag hittar honom inte...
För ett eller två år sedan skickade jag ett nytt brev, med ALLA mina kontaktuppgifter. Så att han... om han vill... kan få tag i mig. Jag väntar fortfarande och kommer fortsätta med det...


Jag väntar...
Just nu med stor sorg i mitt hjärta.
Hur det än är, oavsett vad som är nytt och vad som möjligen kan ha hänt..
du är min bror... jag är din syster...