Känslorna på fel ställe...

Vad gör man när man enligt normen ska sörja sina anhöriga när de råkar ut för sjukdom och måste få omfattande vård, men inte kan känna dem känslorna?
Jag har en anhörig som åkt in och ut från sjukhuset vid flera tillfällen (akut) den senaste tiden, denne är i ganska dåligt skick och ja, så kallad vårdplanering är väl i allra högsta grad aktuell.

Trots att detta är en nära anhörig så kan jag inte känna varken sorg, medömkan eller glädje (känslor överhuvudtaget). Denne person har gjort en del skada mot andra i sitt liv, bland annat mot min egen mor. Många säger att man skall glömma och förlåta... Men vad gör man när man inte kan det?

När alla säger till en vad man ska tycka och hur man bör reagera i en situation som denna, men ändå inte kan. Eller vill...
Jag målar på en fasad av empati och medömkan, men jag menar det inte i mitt hjärta. Jag menar inte att det är "rätt åt" denne person, absolut inte. Ingen skadeglädje alls så... Men jag kan inte känna det som är "rätt"...

Jag kan tycka synd om denne, men inget mer...
Min rädsla är dock att när denne drar sitt sista andetag, kommer jag antingen bli bitter eller ångra mig i resten av mitt liv för att jag inte förlät denne... Nu fokuserar jag väldigt mycket på vad jag känner och visar egentligen ingen medmänsklighet mot huvudpersonen i detta "drama". Ego kan tyckas... Varsågod... Jag vet att det är fel.

Det mest logiska är väl att sopa allt under mattan och ta vara på tiden som är.
Vet inte om jag kan det... Inte efter allt som hänt.

Nu skriver jag så pass kryptiskt att det blir ointressant, sorry... Men det är så skönt att skriva av sig...