Tala är silver, att tiga är guld...?

För några dagar sedan var jag iväg på en fest... eller vad man vill kalla det. En "gathering", där vi åt mat och bara hade det trevligt.

Det som dock förundrar mig är hur egotrippade en del människor är. En del av deltagarna på festen pratar BARA om sig själva, och jag menar BARA om dem själva. Försöker man gå in med ett annat samtalsämne, så blir man abrupt avbruten och ämnet förs åter igen på dem (för dem: den rätta vägen)...

Förstå vad trött man blir på sådant? Jag har verkligen fått nog av sådana människor. Jag menar dock inte att man måste sitta i djupa diskussioner kring "meningen med livet" eller annat som kan ses som pretto, men samtal med någon sorts bidragande och meningsfullt innehåll är att föredra.

Jag vet att människor älskar att prata om sig själva, egocentrerade som vi alla är, så även jag. Det ska jag inte hymla med, då allra helst som i denna blogg (men det är ju faktiskt frivilligt att läsa)... Men jag hoppas och tror att jag har en någorlunda sund självdistans och kan knipa igen näbben om situationen så kräver.

Människor älskar att prata om sig själva, för att bli bekräftade, för att få "lära ut" (tyvärr är det ju mest en massa fyllesvammel om sådant vi redan visste), vi vill bli sedda i den grå massan...

Tröttsamt, om du inte har något vettigt att bidra med. Faktiskt!

Jag tycker om att lyssna på människor, få ta del av deras erfarenheter och liv. Jag blir glad om jag får den äran att dela detta...

Men all information är inte av värde, och jag brukar även fundera på detta med allt vi vräker ur oss på fyllan...? Helt plötsligt blir vi alla jätteöppna med alla våra innersta hemligheter och huxflux står vi där med skägget i brevlådan.

Jag vet saker om folk som ingen egentligen vill veta, som berättats i förtroende till mig (ett förtroende jag också håller hårt på)... Som sagt, allt vill man inte veta... Tro mig!