Just nu är det mycket som snurrar i mitt huvud. Jag var med några väninnor ut på krogen igår (om man nu kan kalla det krogen - kommer till det).. Egentligen tycker jag inte om att "gå ut" här i lilla byhålan, för att: Det snackas, tisslas, tasslas, pekas, ljugs och hittas på nåt så förbaskat. Folk fullkomligt älskar att snacka skit här! Och så är det väl i många städer och byar, inget mer med det. Men jag tillhör den lilla skara som inte vill vara delaktig i detta... Tyvärr är det så att man är mer än delaktig då man förmodligen är samtalsämnet vid många tillfällen. Som igår berättade en gammal arbetskamrat att h*n och dennes arbetskamrat suttit och pratat om mig. Bland annat om mitt förflutna, vilket inte är något att skämmas över alls, men något som jag kanske skulle ha gjort annorlunda om jag då visste det jag vet idag...

Såklart handlar det om en gammal relation! Vad annars?

Visst, det är väl bara att skaka av sig sådant. Men jag blir lite förbannad, då det tjatas om samma jäkla sak jämt. Har man fått höra gnat och tjat om en specifik händelese eller liknande typ tremiljonersjuttiosju gånger, då blir det lätt att man till slut flippar.

Varför älskar människor att snacka om andra? Framförallt att trycka ned och nedvärdera andra?

Det är så enkelt! För att ta bort strålkastarljuset från sig själv och de egna bristerna. För att människor är så fruktansvärt osäkra, och genom skitsnack hävdar de sig själva genom att trycka ned någon annan.

Nu är det så här; Det som snackas kommer förmodligen alltid fram till personen det handlar om, och då står du där med skägget i brevlådan! Du framstår som en korkad och illvillig person.

Vill man det? Klart du inte vill det. Då framstår du som hycklaren, skvallerkärringen... Och vad ska du göra då? Det går ju inte. För till syvende och sist, så är det bara jaget som räknas.

Medmänniska? Vad är det?