Sick and tired of always being sick and tired!

Jag bor som möjligen nämnts tidigare i en liten stad, där alla känner alla. En stad som många avskyr att vara i och bo i.
Jag har bara bott här några år, så min syn på denna lilla stad är lite annorlunda. Jag anser att det blir inte bättre än vad man gör det till.
Tro fasiken att det är tråkigt att bo här om man aldrig tar sig i kragen och hittar på något. Utbudet är inte det största, men man tager vad man haver.
Det finns alltid sätt att hitta på roliga saker om man bara vill och anstränger sig lite.

Men igår blev jag nog motbevisad, då jag och några vänner gick ned till den "lokala puben" eller vad man nu vill kalla det. Jag var nog inte alls motiverad för en "utekväll" överhuvudtaget, så min inställning var nog fel redan från början. Väl ute kände jag mig nåt så enormt malplacerad. Ville inte sitta mitt i vimmlet, hade hellre tagit skydd i ett mörkt litet hörn... Ibland är det jättejobbigt att vara mitt i smeten, eller i blickfånget så att säga.

Detta beror då närmast på föregående helg, då jag hade hem 19 väninnor på så kallat "dildoparty", och vi vet ju hur det är med det där. Det tas en massa kort (så även jag), och sedan får man se resultatet. Uuuuuhh! Vilken ren och skär ångest det är att se sig själv på kort.
Sånt där kan ta flera veckor för mig att komma över, och det slår enormt hårt på min syn på mig själv. Visst det är löjligt, men jag kan inte riktigt komma över det... Det faktum att man ser ut som man gör.
När man ser sig själv i spegeln går det väl an, men när det dokumenteras på foto blir det en helt annan sak. Det blir som en realitycheck! Varsågod: Så här ser du ut, fastän du inte tror det!
*Käftsmäll*

När ska man komma över sig själv? Är det inte dags snart?