Loose ends...

Satt nu och tittade på Dr. Phil (favvorprogram) , handlade om syskon som återförenats med hjälp av ett amerikanskt tv-program, liknar lite det där spårlöst försvunnen som gick ett tag.
Detta fick mig omedelbart att tänka och minnas det som hänt mig själv, och mitt sökande efter mina rötter...

Det är med vemod och sorg jag skriver detta, då jag aldrig kunnat tro att det skulle bli som det blev. Jag växte upp med min mor till största delen, på skolloven och jularna åkte jag ibland till min far. Han fanns där, men inte så mycket som man kanske kunnat önska. Men gjort är gjort, jag klandrar ingen av mina föräldrar för det. Såhär i efterhand kan jag nog tycka att det var det bästa att de inte var tillsammans trots allt. Jag har inga syskon och växte upp som ett typiskt ensambarn - bortskämd med både kärlek och prylar. Dock har jag alltid känt att det är något som saknas...

Ända sedan jag var liten har jag någonstans i bakgrunden fått veta att jag har två bröder. Jag minns inte hur jag fått veta det eller i vilket sammanhang. Det har bara hängt med som ett mycket vagt minne. När jag så flyttade hemifrån vid 18 års ålder till Göteborg så gjorde jag det jag aldrig trodde att jag skulle våga göra. Jag hade funderat på detta sedan säkert 15 års ålder (minns inte exakt), jag försökte finna mina två bröder.
Det är min fars två söner... Det skiljer över 11 år mellan mig och dem...
Pappa har aldrig nämnt dem. Men jag lyckades via folkbokföring och Skatteverket få reda på dem. Via min fars födelsenummer fick jag fram information om mina bröder. Det visade sig att de är födda samma år, och min första tanke var att de är tvillingar. Icke! De är födda samma år, dock med två olika mödrar.
Så... jag sitter med all information framför mig, och har väl aldrig känt mig så lycklig. Är det något jag önskat mig, men som jag aldrig fick trots tjat så var det en bror. En storebror kändes tryggt. Jag hade nu fått två!
Den lyckan är obeskrivbar och jag sitter även nu med tårar...
Jag skickade ett handskrivet brev till vardera bror (som befann sig i toppen av vårt avlånga land och den andra längst ned)...
Jag byggde aldrig upp några förhoppningar. För kanske var jag fel ute? Kanske var det fel personer? Ville inte hoppas (fast i all hemlighet gjorde man nog det)...

Jag fick brev tillbaka... Innan jag fattade vad det var, mitt hjärta bultade och jag har aldrig varit så lycklig! Låt oss kalla den ena brodern för P. Han var så lycklig och glad över att jag hört av mig... Han var lika glad som jag...
Han skrev "och jag som alltid önskat mig en lillasyster..." (han kände inte till att jag existerade innan dess)... Den lyckan är så total och omfattande... det går inte att beskriva.

Den andre brodern (F), var mer försiktig och var inte riktigt på det säkra på om han ville ha kontakt, då han aldrig haft kontakt med vår gemensamma far. Tyvärr har den kontakten runnit ut i sanden, efter att mina upprepade försök till en djupare kontakt avvisats. Jag får acceptera det... Jag kan inte tvinga någon... Jag förstår hans sida av det hela.

Så en dag, faktiskt på min 20-årsdag ringer min mobiltelefon... Jag svarar och en mansröst säger "Grattis på födelsedagen..." och brister sedan ut i gråt. Jag gråter också, för det är första gången jag får höra min bror P´s röst...
Vi pratade, skrattade, grät... Jag var lycklig... Så lycklig. Jag kände mig trygg... Och på nåt vis hel. Vi ringde varandra nån gång till efter det... Han skickade en present, en mobiltelefon...
Vi skrev en tid...

Helt plötsligt svarar han inte. Inte på telefon, inte på mail, inte via brev... Ingenting.
Jag blev hysterisk och letade som en tok. Ringde hans granne, kommunens lokala polis, sjukhus... hem... till hans båda mobiltelefoner...
Inget...
Det var över...
Jag väntade och väntade, sökte honom...
Nu har det gått över fyra år... Och jag har fortfarande inte fått tag i honom... Det är bland mitt livs största sorg. Utan att överdriva. Jag hittar honom inte...
För ett eller två år sedan skickade jag ett nytt brev, med ALLA mina kontaktuppgifter. Så att han... om han vill... kan få tag i mig. Jag väntar fortfarande och kommer fortsätta med det...


Jag väntar...
Just nu med stor sorg i mitt hjärta.
Hur det än är, oavsett vad som är nytt och vad som möjligen kan ha hänt..
du är min bror... jag är din syster...